Olympes rop på schavotten

”Olympes roppå schavotten” handlar om Olympe de Gouges, en av de första kvinnorna som avrättades under franska revolutionen. Det är ett portätt av en kvinna som drivs av en kärlek till sitt land och ett rättspatos så starkt att hon är beredd att ge sitt liv för de värden som hon kämpar för.

Olympe deGouges – egentligen hette hon Marie Gouze - växte upp i Occitanien. Detta sydfranska landskap, med ett eget språk, präglades av en helt annan kultur än den framväxande storstaden Paris. Kanske var det från denna kultur som hon fick sitt enastående självförtroende, sin sanningslängtan och sin rättskänsla. Hon var en omsvärmad skönhet, oäkta dotter till en markis. Men hennes glada ungdom fick ett abrupt slut då hon vid sjutton års ålder tvingades gifta sig. Efter bara ett år blev hon änka med en liten son. Fri att välja sin egen framtid ingick hon ett äktenskapskontrakt med en rik änkling, monsieur Biétrix, som försörjde henne. Tillsammans med honom flyttade Olympe med sin lille son till sina drömmars stad Paris.

Olympes högabörd – dotter till en markis! – gav henne inträde till de litterära salongerna i Paris. Här diskuterade man Jean Jacques Rousseaus tankar om ett nytt samhälle styrt av folkviljan. Hon kastade sig med liv och lust in i arbetet för att förverkliga dessa idéer. Hon dikterade och lät trycka pamfletter och affischer som klistrades upp längs gatorna i Paris. Hon skrev teaterpjäser, sammanlagt fyrtio stycken, för att nå ut till den stora del av befolkningen som inte kunde läsa. Ett av hennes mest kontroversiella dramer var ”Zamore och Mirza”, som utgjorde ett frontalangrepp på slaveriet i de franska kolonierna. Då började det brännas! Det var mäktiga intressen som hon utmanade via sitt författarskap.

Så småningomfann Olympe salongerna för trånga och kastade sig med liv och lust in i den framväxande revolutionära rörelsen. Men Olympe ville inte att revolutionen skulle ske med våld. Hon strävade efter rättsligt grundade reformer och var, liksom många människor utanför Paris, monarkist. Snart greps hon av fasa och vrede över revolutionens blodiga utveckling. Hon upptäckte också att de storstilade parollerna ”frihet, jämlikhet och broderskap” uteslöt både kvinnor och slavar. Då skrev hon en egen deklaration om de mänskliga rättigheterna, där hon bland annat pläderar för kvinnors rätt till offentliga anställningar, rätten till skilsmässa, oäkta barns rättigheter och prästers rätt att gifta sig.

Olympes protester mot det framväxande terrorväldet under ledning av Robespierre och Marat blev allt ursinnigare. Hennes vänner och välgörare vände henne ryggen. Hon började inse att hennes dagar var räknade. Hon såg slutet närma sig. Hon funderade på att lämna Paris och bygga upp ett nytt liv på landsbygden, i närheten av sin son Pierre och hans familj. Men hon förmådde inte. Hon ville inte ge upp sin kamp för Frankrike. Hon återvände till Paris. På väg till sin tryckare med ännu en affisch arresterades hon, sattes i fängelse och dömdes efter en summarisk skenrättegång till döden på schavotten.

Olympe deGouges svärtades ner efter sin död, hennes texter förvrängdes och hennes namn suddades ut i den franska historieskrivningen. Men efter nästan tvåhundra års tystnad återupprättades hennes eftermäle av den franske historikern Olivier Blanc i biografin ”Marie-Olympe de Gouges” (1981). Den tillkom i samband med förberedelserna inför tvåhundraårsjubileet av franska revolutionen, då mängder av dokument hämtades fram ur polisarkiven för studier. Återupptäckten av Olympe de Gouges har lett till att gator och torg har uppkallats efter henne i Paris och i hennes hemstad Montauban. Röster höjs för att hennes kvarlevor ska flyttas till Panthéon, där Frankrikes främsta medborgare fått sin sista vila.

Olympe deGouges är känd på många håll i världen, men inte i Sverige. Det vill vi ändra på med denna föreställning!

Marie Gouze (Olympe de Gouges) var född och uppvuxen i Occitanien. Occitanska är idag ett minoritetsspråk i södra Frankrike (och delar av Italien och Spanien). Det är ett romanskt språk, som franskan, men har inte de framträdande diftongerna. Detta gjorde occitanska till "bardernas språk", dvs mycket av sången som framfördes i hoven på medeltiden var på occitanska. Det var lättsjunget och inte omöjligt att förstå för franska och spanska öron.

I kretsar där man ägnar sig åt europeisk traditionsmusik har occitanskan ett särskilt rykte om sig att vara rytmiskt, medryckande och dansant. De vanligaste kompinstrumenten är slagverk; golvtrummor, handtrummor, tamburiner, mm, och det finns starka inslag av orientalisk musik. Förmodligen genom den moriska tradition som rådde runt hela Medelhavet redan före medeltiden.

Occitanien har sedan innan medeltiden inte varit statsmässigt eller organisatoriskt enat, men som kultur och språk har det överlevt och tankar och ambitioner om frihet har kommit i vågor genom historien. La libretat är en frihetssång som var spridd i Occitanien. När vi översatte den var det som om den gestaltade Olympe.

Vi har också med tre visor ur den occitanska vistraditionen. Den som kom som en överraskning var Ai vist lo lop. "Jag såg en luv, en räv, en hare" heter den på svenska och har varit vida spridd ända sedan 70-talet i folkmusiksverige.

Inspiration har också kommit från den occitanska kvinnliga folkmusikgruppen La mal coiffée, som sjunger traditionella occitanska visor i Lange d'Oc-regionen. Från deras samlingar har vi plockat den underbara festsången La Mitona, och en suggestiv visa om hur de döda går ronden i huset, La ronda del morts, och som visade sig passa så väl in i Olympes öde.

Olympe var fransyska och det var Frankrike hon ville skulle bli en rättvisare plats för alla. Inte bara männen, utan och för kvinnor, slavar och barn.

A ca ira, är en berömd revolutionssång som av kända sångare plockats fram flera gånger sedan revolutionen. I vår pjäs står den för kampen i Paris,men också för det som går snett med revolutionen; det otyglade känslosvallet som leder till maktbegär, hat och våld.